Mitt första möte med Anders blev inte vad jag hoppats på. Det var år 2000 på Design House Stockholm vid Karlaplan och jag presenterade en serie glas och en karaff. Han tittade intresserat. Men svaret blev till slut: ”Nej, det är inget för oss.” Han nämnde istället en rad andra företag jag borde presentera designen för, men då hade jag redan stängt av öronen. När jag lämnade Karlaplan så tänkte jag att kanske var det inte själva produkten som jag egentligen var ute efter utan samarbetet. Produkten presenterade jag aldrig för någon annan. Istället tänkte jag att nästa gång jag ska visa honom något ska det minsann generera ett ”Ja”. Nästa gång var tio år senare.
Ett nej behöver inte betyda nej för all framtid. Som designer behöver man vara envis och stå på sig, men även lyssna in synpunkter. Gå hem, revidera och förfina, ställa följdfrågor. Ibland ta ett helt nytt tag: Göra om, göra rätt. Motgångar och dåliga arbetsdagar som kan tyckas vara bortkastad tid är ofta inte alls det när man ser processen ur ett större perspektiv. De är bara ett steg närmare nästa lyckade arbetsdag, projekt eller möte. Det där nästa mötet var 2010 i Jönköping. Jag ”haffade” honom efter invigningen av en butik och frågade om han kunde avvara en timme. Han blev nyfiken och jag hade tur. Hans tåg gick först två timmar senare. Vi åkte till min studio och mitt på bordet hade jag placerat en svart A3-mapp. Efter att ha antytt vad det handlade om så la han handen på den ännu stängda mappen och sa, ”Är det bestick du ritat så ska du veta att bestick är bland det svåraste du kan göra och jag vet allt som finns att veta om bestick. Nu är du ’på mammas gata’. Du får gärna visa mig, men sannolikheten att det blir något är mycket liten.”
Vid det ögonblicket övervägde jag att inte öppna mappen och att inte heller plocka fram de modeller jag gjort för att utvärdera balansen och känslan. Jag ville ju inte få ett nej! Mitt fokus var denna gången inte bara på samarbetet i sig, utan på att realisera en produktserie som jag lagt ner mycket emotionellt engagemang i. Och det var just bestick det var.
Jag andades in och öppnade trots allt mappen, bläddrade igenom min presentation. Ju mer jag visade och berättade, ju mer lyste han upp. När han senare satt i en taxi ilande mot stationen så hade vi skakat hand på att det här måste vi bara göra. Det här kommer bli succé! Ett nej hade blivit ett ja!
Projektet är ett exempel på envishet, inte bara hos mig utan även hos i det här fallet Anders. Första responsen hos möjliga producenter var nämligen ”nej”. De var inte vana att jobba i två kontrasterande material, rostfritt stål och solid POM-plast. Men Anders tänkte att ett nej från en producent inte behöver vara ett nej från en annan. Vem är van att producera i två material? Rätt svar är knivproducenter, så vi vände oss till en av världens största och ställde samma fråga. Och då blev svaret ett ja! Bestickserien som vi senare stolta döpte till ”Stockholm” var ett steg närmare att bli verklighet.
Stockholm lanserades under vintern 2012. Projektet fick lyckligtvis ”Ja” även av diverse jurys. Serien blev nominerad till Design S 2012 och blev vinnare av Elle Decorations Swedish Design Award 2014 som årets bästa produkt för det dukade bordet. Tack Svante & Karin.Den kreativa processen är sällan spikrak. Kreativitet handlar istället om att manövrera förbi tillfälliga nej, tills de blir slutgiltiga ja.
Men det måste kanske inte alltid ta tio år.
